Var går gränsen för aktivism? Det är frågan som miljöpartisterna våndats med i några veckor. Sedan partiets riksdagskandidat, Jenny Wenhammar, genomförde en barbröstad Femen-aktion mot statsminister Fredrik Reinfeldt under hans Almedalstal har frågan ställts på sin spets för MP. Nu måste man bestämma om man ska iklä sig statsmannakostymen eller behålla några lusekoftor på.

På måndagen kom till slut beslutet från Miljöpartiet i Skåne. Den numera rikskända riksdagskandidaten är inte längre riksdagskandidat. Hon lyftes ur listan med hänvisning till partiets policy och uppfattning. I en debattartikel i Expressen förklarar bland andra partisekreterare Anders Wallner att Jenny Wenhammar klargjort att hon inte kompromissar med sin aktivism, även om hon skulle bli invald i riksdagen.

Den inställningen gjorde nog inte beslutet svårare för partiet. Har man valt den smala vägen för demokratisk påverkan är det väl lämpligast att lämna över aktivismen åt någon annan. Det är en sak att uttrycka åsikter om meningsmotståndare eller till och med bua under torgmöten, en helt annan att störa andras möten.

Hade bröstkuppen skett för tjugo år sedan, då aktivism i större utsträckning präglade partiet hade aktionen förmodligen bara lett till kultstatus internt. Men i dag gör Miljöpartiet anspråk på ministerposter. Då ställs självklart andra krav. Inte minst på personer som vill in i den lagstiftande församlingen.

Miljöpartiet har som övriga partier flera ansikten. Inget konstigt i det. En ideologisk spännvidd med ibland svårförenliga åsikter präglar de flesta och främjar oftast utveckling. Vid olika tider dominerar olika falanger. Men det finns skillnader i konfliktytor. Många partistrider handlar om man ska gå höger- eller vänsterut, Centern diskuterar landsbygdsfrågor kontra nyliberalism och Kristdemokraterna symbolfrågor. För Miljöpartiet, som är sprunget ur en miljöaktivism, handlar det om mer strukturella aspekter som hur man ska kanalisera den politiska viljan. Oavsett hur ädelt syftet är.

Partiet måste inför höstens val finna ett balanserat inslag för aktivismen. Ingen lätt omvandling när man samtidigt ska blidka en del gräsrötter. Det kostar att vilja vara regeringsmaterial.

Allvarligare saker att fundera över än aktivister för MP är hur gruppledaren i riksdagen Mehmet Kaplan, som visserligen pudlade men likväl kunde likställa jihadistkrigare med svenskar som deltog i finska vinterkriget.

Det finns en del att jobba med.

Via: gp.se

Short link: Copy - http://whoel.se/~H239D$5Hv