Femen talar ett annat språk

Det finns ett obegåvat autopilotsbemötande som feminister ofta råkar ut för. Det går ungefär så här.

1) Feminist framför kritik av till exempel tråkig och förlegad kvinnosyn som speglas i en klädkedjas reklamkampanj, ett tv-program eller en musikvideo.

2) Någon förklarar att i Saudiarabien eller Iran eller Afghanistan förtrycks minsann kvinnor något alldeles förfärligt och att feministen i fråga gott kunde reda ut den saken innan vederbörande börjar gnälla över annonser i tidningen. Så det så!


De flesta har varit både mottagare och avsändare i denna schablon någon gång. Handlar det inte om feminism så är det något annat, som att världens fattigdom plötsligt blir ett trumfkort som ska legitimera vägran att diskutera svenska socialbidragsnivåer.

Dessa trumfkortsargument är ett oskick eftersom de utgör stoppbollar för fullt rimliga spörsmål. Sant, man kan undra varför de mindre och mer världsliga frågorna så ofta tar långt större utrymme än de stora och svåra, men det gör inte idén att man skulle behöva lösa jämställdhetsfrågan i världen innan man får gnälla på anorektiska modeller mindre larvig. Likafullt kan det ibland krävas ett visst mått av punkig kaxighet för att strunta i dylika invändningar och hålla fast vid det man vill ha sagt. Vem vill vara den som avfärdar stening för att man hellre vill prata om HM:s senaste kampanj, liksom?

I onsdags besökte jag ett samtal på Kulturhuset, arrangerat av den kroppsnormskritiska gruppen Bara kroppar, genom Stockholm Pride. Föremålen för publikens nyfikenhet var några av aktivisterna i Femens svenska gren. En av dem, egyptiska Aliaa Elmahdy, intervjuades i SvD nyligen (20/7) och utöver henne medverkade även Jenny – även hon en av de aktivister som deltagit i barbröstade upptåg såväl i Stockholmsmoskén som vid ryska ambassaden nu i veckan.

Femens ”varumärke” är ju just den barbröstade aktivismen, vilket skapar stor kontrovers. Kanske är det detta uppkäftiga och oblyga sätt att kommunicera sina budskap som gör att människor reagerar så häftigt? Häftiga reaktioner har det hur som helst varit. Den tunisiska aktivisten Amina Tyler sitter fängslad sedan den 19 maj i år och bara de senaste veckorna har flera Femenaktivister misshandlats i Ryssland samt av allt att döma attackerats genom en brand vid huvudkvarteret i Paris. Även här i Sverige har det varit stora kontroverser kring organisationen, vars aktivister kritiserats mycket hårt för sin aktion mot Stockholmsmoskén tidigare i sommar.

Redan på arrangemangets Facebooksida har moderatorn uppmanats att täcka in en ”postkolonial feministisk analys” av Femens aktiviteter. Under de 45 minuter som samtalet pågår gör han sitt bästa för att ge utrymme för diskussion om den kritik som riktats mot i synnerhet moskéaktionen.

Samtalet är trevande, men på ett väldigt intressant sätt. Ibland övergår frågor och svar i nästan generade tystnader eller små artiga skratt som fyller ut.

Saken är den att Femen inte talar samma språk som resten av den normkritiska feministiska scenen. Det är liksom en kulturkrock som utspelar sig där framme, där frågorna ställs på prettokratiska och svaren kommer på vanligt fult vardagsspråk, därtill på bitvis trevande engelska. När diskussionen kretsar kring rapportering och mediebild så säger liksom inte Jenny ”våra kroppar blir ett verktyg som utnyttjar mediernas och marknadsmekanismernas krav på kvinnokroppen” eller något liknande. Nä, hon konstaterar krasst att ”Så länge de gör en stor affär av kvinnors bröst fungerar den här sortens aktivism. När de inte gör stor affär av nakna bröst längre så kommer vi kanske inte att behöva protestera.” Men just nu funkar det och Jennys inbjudan till alla som vill är: ”Ta av dina kläder, skriv ditt budskap och det kommer att spridas.”

Sådär fortsätter det. Komplext formulerade frågor besvaras utan krusiduller.

–Inordnar ni inte er i ett orientalistiskt imperialistiskt paradigm, där muslimska kvinnor utmålas som passiva och i behov av att räddas från muslimska män? frågar moderatorn.

–Nä, vi tycker att det är mer rasistiskt att tro att människor som bor i andra delar av världen skulle vilja ha andra rättigheter, säger Aliaa Elmahdy.

Jenny berättar att det tydligaste stöd Femen fått i Sverige är från svensk-iranier och konstaterar att det rimmar väldigt väl med det faktum att en av organisationens viktigare ståndpunkter är att den är emot teokratier.

Hela kontroversen kring Femen är en intressant illustration av ett Sverige där den debatterande akademiska eliten är så upptagen med att dissekera ytliga maktstrukturer att den glömmer att vi lever i ett land där mängder av minoriteter lever i helt andra maktstrukturer än de som dominerar den genusorienterade litteraturen. Och trots allt tal om intersektionella perspektiv misslyckas man med att se det självklara motivet bakom aktionen mot Stockholmsmoskén – nämligen att den sammanföll ganska väl i tid med stora demonstrationer i Kairo mot Muslimska brödraskapets styre. Och vad kan väl vara en bättre plats för en demonstration för en feministisk tjej som flytt för sitt liv från Egypten om inte Stockholmsmoskén?

– Jag valde den moskén särskilt för att den drivs av en organisation som är knuten till det Muslimska brödraskapet, förklarar Aliaa.

Jag lämnar Kulturhuset med än känsla av att Femen, det är punk det. De accepterar inga försök till stoppbollar och trumfkort och de låter sig inte hejdas av att de saknar ett välutvecklat svar på hur de placerar sig i ett orientalistiskt imperialistiskt paradigm. ”Ta av dina kläder, skriv ditt budskap och det kommer att spridas.” Det framstår som väldigt väldigt sunt. Och naket.

Via: svd.se


Short link: [Facebook] [Twitter] [Email] Copy - http://whoel.se/~s239D$3zd

This entry was posted in SE and tagged on by .

About FEMEN

The mission of the "FEMEN" movement is to create the most favourable conditions for the young women to join up into a social group with the general idea of the mutual support and social responsibility, helping to reveal the talents of each member of the movement.

Leave a Reply