Nymfomaner, demimonder, vampyrer, tribader, gatflickor, berglärkor, fittor, amatörer, dominas, vaginor, telefonflickor, dagfjärilar, nattfjärilar, minettes, rashästar, bordsdamer, demi-vierges, flaneuser, jazzflickor, flappers, garqonner, slinkor och slampor. Samhällets normativa makt har oförtrutet jobbat med att definiera kvinnor som ansetts avvika från acceptabel sexualmoral.

I den nyss Augustprisnominerade boken ”Den sårade Divan” ställer författaren Karin Johannisson frågan: Hur mycket egensinnig, introvert eller utagerande kvinnlighet tål en samtid innan en kvinna stämplas som icke-anpassad, som galen?

Jag åker till Stockholm för att besöka två vänner. I tunnelbanekulvertarna sitter meterhöga affischer. Underklädesmodeller så som vi är vana att se dem. I väntan på tåget loggar jag in på mobilen och min lokaltidning, möts av ett reportage om poledancing, alltså strippstångsdans som träningsform. ”Förr tänkte man på strippor när man talade om pole- dance. Så är det inte i dag”, säger gym- instruktören. Jag stiger på tuben, tänker på kvinnobröst, de antika freskerna som SL nekade Millesgården att köpa reklamplats då de var för utmanande, för naket. Beslutet ändrades senare.

På Folkoperan spelas ”La Traviata”. Helt naket. Trailern stoppas, men bättre reklam än så kunde föreställningen kanske inte få? För barhudat blev det hur som helst när tre Femen-aktivister, bland dem Jenny Wennhammar, steg på en spårvagn i Göteborg i fjol. Barbröstade och med plastsvärd i handen ville de enligt utsago göra en satirisk pastisch för att driva med den kvinnoförtryckande, patriarkalt genomsyrade Islamiska Staten, IS. Kvinnorna polisanmäldes för ofredande och förargelseväckande beteende.

Moralpanik och grov nätporr och all förvirring som skaver däremellan. Det är en slitningarnas sexuella tid vi lever i. Femen-aktivisterna retuscherar bort sina bröstvårtor i Photoshop innan de kan lägga ut bilderna på sociala medier. Burleskstjärnor som Dita von Teese dansar med tofsar och glitter fastklistrade över vårtgårdarna. Det slår gnistor i rälsskenan då föraren bromsar in fyra stationer senare.

Dansshower innehållande striptease – neo-burlesk eller nyburlesk – är populärt igen. Som en uppdatering av och en nostalgitripp till 20-talets amerikanska burleskform. Även neo-burleskdansarna säger sig i många fall bedriva feminism, eller i alla fall arbeta för att stärka självkänslan hos feminina honvarelser och/eller queerpersoner.

Burlesken är en hyperbol, en överdrift av feminint kodade attribut och sexuella uttryck, men gränsar också mot den farliga kvinnliga sexualiteten: gurlesken, fetischen och vampyren (vampen) som lockar och förför, slukar mannen och suger musten ur honom. Läpptiftsfeminism kallas ibland den variant av tredje-vågen-feminism som vill försöka förena traditionella koncept kring feminitet med sexuell styrka. Karin Johannisson skriver om den kontrastfyllda princip som rådde under den svenska folkhemstiden då kvinnan skulle ha en ”naturligt” återhållen sexualitet eller bara vara sexuell när, och på det sätt som, den manliga normen bestämde. Annars kunde hon riskera att få galenskapsstämpeln, bli lobotomerad eller steriliserad.

För neo-burleskdansarna handlar det idag om att återta makten över sin kropp, rätten att få vara en slampa, bjuda ut sin lekamen, utan att bli skamlig. Till skillnad från Femen-aktivisterna som är tränade att aldrig någonsin le eller posera på bild och har modelliknande, vältränade kroppar, kommer neo-burleskdansarna i fler och i omfång större varianter.

Femen-aktivisternas strategi för att ta makten över sina kroppar, för det är också deras mission, är att vända de sexistiska männens blickar som en spegel mot dem själva. När männen råstirrar på deras nakna bröst möts de av slagord som de i många fall inte alls vill se. Så länge som feminina bröst anses vara sexuella objekt som måste skylas inför den manliga blicken fungerar de också som politiska vapen. När de inte längre gör det har Femen-aktivisterna vunnit en för dem viktig kamp som riktar sig mot sexindustrin.

Vilket sexkrig i ordningen som pågår nu är svårt att säga. För även om feministiska gerillagrupper idag bär nya, ofta oerhört lättviktiga, uniformer så går det i vanlig ordning att säga att motståndsmunderingen är allt annat än ny.

Lysistrate: ”Nåväl. Det som vi måste avstå från är – kuken! /.../ Ni vänder ryggen till? Vad nu – vart tar ni vägen? Vad tjurar ni sådär för, skakar huvudet och ändrar färg? Och varför dessa tårar? Är ni med mig eller inte? Varför tvekar ni?

Cirka 2400 år efter kriget i Sparta är jag framme hos min vän H i Stockholm. H är hon som under vår gemensamma krigsepok, det vill säga gymnasietiden, gjorde anteckningar ovanpå redan gjorda anteckningar i ”Fittstim” och stod med plakat utanför porrklubbar och har ett kvinnomärke tatuerat på vänster axel. Nu tittar hon med frågande blick på F och mig som sitter i hennes hemmasoffa. H har nyligen varit på afterwork med sina lärarkolleger och diskar nu ur vällingflaskan som hennes nattade barn druckit ur. Krögaren till den rätt så ordinära restaurangen hade hakat på trenden med neo-burlesk och investerat i en akt.

H: ”Ingen som var där var intresserad av att se och hon dansade inte ens bra. Jag menar, hur kan det vara en feministisk handling att strippa? Hon drog reglerna om ”The more you scream the more I take off” och det var väl inte så mycket gensvar precis, men till slut stod hon där i alla fall, med bara ett litet snöre i röven. Det var sorgligt.”

F: ”Feministisk kroppsaktivism? Handlar det inte om att man ska få se ut lite hur som helst, ge plats åt andra typer av kroppar i offentligheten?”

Jag: ”Men, men, men…. Lap dancing?! Stoldans?! Det finns både kurser och träningspass. Och det handlar inte om pornografi, säger de. Det handlar bara om att vilja uttrycka sig själv.”

Kör:”???”

Termen ”Sex Wars”, alltså hur uttalade feminister ser på sexualitet, sexarbete och pornografi, myntades i USA. Konferensen ”The Barnard Sexuality Conferance” (1982) blev en upptrappning i det vapenskramlande som under en längre tid förekommit mellan feminister som var emot porr och liberalfeminister som förespråkade en mer sexpositiv inställning. När den sistnämnda gruppen anordnade sin konferens var huvudfrågan som diskuterades ungefär: Hur ska vi göra för att kunna njuta mer av sex och samtidigt minska de faror som sexuellt utlevande kvinnor möter?

I sin svenska 90-talsvariant började kriget om den sexuella kroppen bland annat i den feministiska tidskriften Bang när bland annat Nina Lekander och Petra Östergren angrep olika radikalfeministiska idéer.

Går det att uttrycka sin sexualitet på ett feminint kodat sätt och samtidigt vara feminist? Ulrika Dahl, docent i genusvetenskap vid Södertörns högskola, har forskat mycket kring begreppet ”feminitet” som hon menar att feminister, rent generellt, kopplar till kvinnlighet och därmed den kvinnliga kroppen och att det finns ett problem inom feminismen i det att feminitet nedvärderas. I ”Skamgrepp: Femme-inistiska essäer”, skriver hon: ”När feminitet ses som uttryck, så som kläder och smink, ses den som ytlig och mindre väsentlig än exempelvis arbetsdelning, våld eller migration. Det verkar alltså som att feminiteten fortsätter vara både outforskad och kopplad till sexualiserad underordning, till feminina och underbetalda sysslor och avsaknad av fullt medborgarskap.”

De, ofta politiskt rödfärgade, motståndarna till neo-burlesken menar att den är neo-liberalt individualistisk och kommersialiserar sexualiteten samt att den upprätthåller patriarkala strukturer genom att uppfylla mäns begär och sexuella fantasier om ett kvinnligt objekt. Men om en begär män och tänder på att vara så feminint snygg och het att vissa män nästan inte kan hantera det? Är en en dålig feminist då? Får en fantisera om att bli våldtagen, vara dominerad, undergiven?

”Jag fick bestämma mig för att inte känna skuld över mina fantasier. Det är vår feministiska jävla plikt att inte ge oss själva skuld”, säger en av huvudrollsinnehavarna i dokumentären ”Too Much Pussy! Feminist Sluts, a Queer X Show” (2011) av Émilie Jouvet medan en annan går så långt som att säga att: ”Varje gång vi knullar så vinner vi!”

Filmen handlar om sju lesbiska och sexpositiva kvinnor som åker runt på en sommarturné i Europa, bland annat Sverige, för att utföra performance, kabaré- och burlesk-akter.

I krig och kärlek är allt tillåtet, sägs det, men hur är det med sex?

När Aristofanes Lysistrate på 400-talet f.Kr försökte övertala sina medsystrar att sexstrejka för att få männen att sluta kriga fick hon med- och mothåll. Det sexuella begäret hos vissa kvinnor var allt för starkt. De kunde inte tänka sig att avstå samlag.

Hellre föredrog de krig.

Via: ystadsallehanda.se

Short link: Copy - http://whoel.se/~6W55j$6LR