Med bara skinnet som rustning tar aktivisterna i Femen strid mot patriarkatet. Lördags­magasinet har fått tillträde till den innersta kretsen.

Kågeröd, 12 februari 2014

Bilden är brutal. Kyrkotjänarens valkiga nacke skiftar ilsket röd ovanför hans snövita dräkt. Hans hand sluter sig runt Femenaktivisten Jenny Wenhammars strupe, ovanför hennes nakna bröst, och hennes plågade ansikte sticker upp ur hans grepp.

Lokaltidningen Svalöv publicerar fotot från aktionen i katolska domkyrkan i Stockholm den 31 januari 2014 under rubriken ”Dömd för olaga intrång”. Jenny Wenhammar har lagt gratisbladet, som landade i byns alla brevlådor i går, mitt på köksbordet i hemmet i skånska Kågeröd.

– Efter detta vill prästen i vår församling inte ens titta på mig, säger hon.

Familjen Wenhammars trädgårdstomt gränsar till kyrkogården. Att stöta ihop är oundvikligt. Kågeröd är litet, här bor knappt 1 500 personer, det går inte att vara anonym ens om man försöker. En tvåbarnsmamma som har sprungit och lekt i byn som liten, och som figurerar topless i tidningen som 41-åring, pratar alla om.

– Jag har målarkurser på onsdagar. Det kanske inte kommer några barn nästa vecka, säger Jenny.

Tankspritt förbereder hon frukost samtidigt som hon pratar. Skrapar ned en morot i mixerskålen, pressar citron och ringlar över organisk honung. Öppnar en burk hampaprotein, tar fram en kartong färska dadlar och konstaterar att både havremjölken och hallonen är slut.

– Jag vill ha min morgonsmoothie. Följer ni med och handlar?

Hon håller huvudet högt när hon går till Konsum. För de flesta är det lunchdags, men Jenny var vaken till fem i morse och målade. På tom mage traskar hon i guldsprejade kängor genom snömodden.

En flickskär, en röd och en nyponrosa tygblomma skär sig rebelliskt mot varand­ra i det blonda håret som hänger fritt långt ned på ryggen så när som på en smal fläta vid höger tinning.

Kassörskan tar betalt av Kågeröds rebell med ansträngt neutral min. På hemvägen frågar jag Jenny hur hon vanligen blir bemött i sin barndomsby.

– Med tystnad mest, svarar hon.

Jenny läste om den feministiska protestgruppen Femen international för första gången våren 2012. En kvart senare hade hon startat svenska Femen i form av en anonym Facebooksida.

Rörelsen, som uppstod i Ukraina 2008, hade vid det laget flyttat sitt säte till Paris och spridit sig till flera länder.

Målet är fullständig seger över patriarkatet. Denna ska uppnås genom att rörelsens medlemmar utövar barbröstad aktivism, ”sextremism”, genom att:

○ provocera patriarkatet till öppen konflikt.

○ underminera dess fundamentala institutioner som diktaturer, sexindustrin och kyrkan.

○ skapa den mest inflytelserika och stridseffektiva kvinnliga sammanslutningen i världen.

”Femen är feminismens specialstyrka, dess militära spjutspetsförband, en modern inkarnation av orädda och fria amazoner”, slår rörelsens internationella hemsida fast.

Kritikerna anklagar kvinnorna i Femen för att vara exhibitionistiska toplessbrudar med välformade bröst men utan ideologisk drivkraft. Aktivisterna hävdar att de vänder de sexistiska männens vapen mot dem själva. Skriver de sitt budskap på brösten kan männen inte låta bli att läsa.

I februari 2013 lade den 19-åriga tunisiskan Amina Tyler upp två foton av sig själv på den lokala Femensida som hon, precis som Jenny, hade startat. På den första bilden vänder hon med ett vänt leende långfingrarna mot himlen. Hennes nakna överkropp täcks av orden ”Fuck your morals”.

Publiceringen fick en ledamot i ”kommissionen för främjande av dygd och förhindrande av last” att deklarera att Amina Tyler borde straffas enligt islamisk lag, sharia, med 80–100 piskrapp men att hon egentligen förtjänade att stenas till döds. Strax därpå kom nyheten om att Amina Tyler hade förts bort.

– Då bestämde jag mig för att gå ut med första bilden, säger Jenny.

Hon tog av sig tröjan, skrev slagord på brösten och bad sin man sedan 23 år att ta ett kort. Jenny laddade ned bilden, loggade in på svenska Femensidan, tvekade länge med fingret över tangentbordet, tryckte ”dela” och visste att det skulle förändra hennes liv.

Ett knappt år senare är hon dömd för förargelseväckande beteende och olaga intrång.

Att få ihop pengar till böterna är inte det största ekonomiska bekymret. Familjen Wenhammar har varit familjehem för vuxna i drogmissbruk sedan 1994, men efter domarna slutade social­tjänsten att placera klienter hos dem.

– Som aktivist hamnade jag i samma kategori som pedofiler och tjuvar och det blev samma utslagningseffekt. Dels fick jag böta, dels avslutades jobbuppdraget jag hade haft i tjugo år, konstaterar Jenny.

Hon drar ihop koftan över bröstet. Trots att det är februari är värmen avstängd i det gamla 1800-talshuset som familjen bor i.

– Ekonomin är spräckt sedan jag började jobba heltid med Femen. Min man är dykare, bara halva året ger pengar. Han har fått jobb på ett behandlingshem över vintern, men det kan ta slut när som helst. Vi har en pojke som är 16 och en flicka som är 19. De stödjer mig men de tycker det är jobbigt att jag inte tjänar pengar, säger Jenny.

Hon konstaterar att hon är dubbelt så gammal som många av medlemmarna i Femen. De flesta i hennes ålder prioriterar karriär och fast inkomst framför aktivism, men hon vill stödja det ungdomsrebelliska i Femen.

Jenny säger att hon alltid har haft starka övertygelser. Hon gick på eget initiativ ur Svenska kyrkan när hon var sex år och blev vegetarian när hon var tolv. Hon var tvärs emot och bäst i klassen och tyckte inte att skolan var så stimulerande.

I stället för att gå ut gymnasiet blev hon informatör på Fältbiologerna. Arton år gammal träffade hon sin blivande man. De flyttade in i en stuga i skogen, fick barnen och levde Vilhelm Mobergliv.

När småbarnsåren var över kontaktade Jenny Miljöpartiet. Det var i maj 2006 och valår. Kärnan i det lokala Miljöpartiet bestod av lärare. De mindes Jennys engagemang under skoltiden mot plågsamma djurförsök och skickade henne på toppkandidatkurs.

Efter valet satt Jenny i kommunstyrelsen, kommunfullmäktige och de flesta nämnderna. Hon var Miljöpartiets förs­tanamn i Svalöv i nära två mandatperioder. Sedan knäcktes hennes tro på politiken av frågan om ett k-märkt magasin skulle rivas eller göras om till kulturhus.

– Jag lade ett och ett halvt år av mitt liv på att försöka rädda byggnaden. Den revs baserat på lögner. När det går så med en byggnad i Svalöv, hur går det då inte till i världen med de stora frågorna?

Jenny säger att hon under sina år som lokalpolitiker till stor del bemöttes med förakt, hån, härskartekniker och ignorerande tystnad.

”Konstigt nog så är jag vad jag vet den yngsta ledamoten i kommunfullmäktige, trots att jag nu är över fyrtio år gammal. Flera ledamöter har suttit där sedan min födelse i början av sjuttiotalet. Det är osunt för kommunen”, skrev hon i det öppna brev där hon avsade sig alla sina politiska uppdrag.

Hon gick mitt i ett kommunstyrelsemöte. Två veckor senare kom hon ut i Femen. Störst debatt har hennes aktioner i Stockholmsmoskén och katolska domkyrkan väckt. Hon säger att hon gjorde dem därför att hon inte vill att hennes barn ska växa upp i en värld med sharia- och abortförbud, i solidaritet med de kvinnor som vill bryta sig ur patriarkala religioner och av egen övertygelse.

– Jag pallar inte med när människor hävdar att Gud är en man och den störste.

Ilskan över kyrkans historiska förtryck av kvinnor har funnits hos henne länge. Jenny berättar att hon är ättling till Elisabeth Målares som brändes på häxbål i Ångermanland 1674.

– Det var hennes son som brände henne, så jag är släkt i rakt nedstigande led både med en kvinna som brändes på bål och med en man som brände sin egen mamma på bål.

Efter varje toplessaktion sitter Jenny i timmar och redigerar bort bröstvårtor i Photoshop innan hon lägger ut bilderna på Facebook. Gör hon inte det blockerar företaget både Femens och hennes egna privata konton.

– Facebook tillåter bara manliga bröstvårtor. Halva jordens befolkning får inte lov att definiera sina bröst som politiska verktyg, de blir definierade som pornografi, säger Jenny.

Paris , 20 april 2014

Stämningen på Femens internationella träningsläger är spänd. Kontorsbyggnaden som toplessaktivisterna har ockuperat och utlyst till högkvarter hotas av militanta, högerextrema nationalister och franska polisens upploppsstyrkor bildar barrikad.

– För första gången beskyddar polisen oss, säger Femen internationals ledare Inna Sjevtjenko.

Motorsågen som hon använde för att fälla ett fyra meter högt träkrucifix i Kyiv 2012 i sympati med den ryska aktivistgruppen Pussy riots fängslade medlemmar ligger på hallbordet.

Kortväggen täcks av en muralmålning föreställande påven, Putin och ett par till manliga politiker. Allihop är nakna nedtill. Deras uttänjda pungar är hopknutna och i dem gungar änglalika toplessaktivister.

– Efter våra protester mot Putin var det farligt att stanna kvar i Ukraina, säger Jana Zjdanova, som visar oss runt.

Hon kom till Frankrike för sju månader sedan, har redan fått flyktingstatus och bor nu i högkvarteret.

– Det är klart att jag saknar min familj. Jag har valt den här vägen och ångrar mig inte, men mina föräldrar sörjer att jag är en toplessaktivist och vill att jag ska sluta i Femen. De vill att jag ska vara normal, säger hon.

I Kyiv försörjde sig Jana Zjdanova som dansös på en nattklubb.

– Ukraina är ett patriarkalt samhälle. Som ung kvinna får du varje dag höra att du måste bilda familj och bli mamma. Jag vill bara hitta mig själv, säger hon.

Vi följer efter henne till högkvarterets samlingssal. Mitt på golvet dansar Jenny på högklackade guldsandaler i en ring av aktivister. Drygt tjugo kvinnor från Frankrike, Nederländerna, Spanien, Tyskland, Kanada och USA har kommit till lägret.

Lite i utkanten av dansgolvet står Jennys man Nuno Antunes och deras 16-årige son. Vad anser tonårsgrabben från Kågeröd om Femens kampmetoder?

– De gör väl som de vill. Jag har inte så mycket åsikter om det, jag bara stödjer mamma i det hon gör, säger han.

Paris, 21 april 2014

Inna Sjevtjenko instruerar tränings­lägrets deltagare att lägga sig i en lång rad med benen utsträckta en liten bit ovanför cementgolvet så att musklerna hålls hårda. En av aktivisterna vandrar raden ut med ett steg på varje mage.

– Ouch, kvider någon till.

Det är en tuff, kanske till och med farlig, övning för dem som inte har tränat magmusklerna tidigare och den får mig att tänka på en artikel där det påstås att Inna Sjevtjenkos far, som var militär, hällde iskallt vatten över sin spädbarnsflicka varje morgon för att stärka hennes immunsystem.

Senaste tiden har det riktats en ny sorts kritik mot Femen och dess ledare i franska tidningar. Rörelsen har från början anklagats för antifeminism, för att exploatera kvinnokroppen och för att kränka andra människors heliga rum och övertygelser. Nu beskyller vissa den för att vara en sekt.

”Femen förändrar din kropp och din själ”, påstår en avhoppare i en intervju. Enligt henne förväntas aktivisterna vara tillgängliga 24 timmar om dygnet på bekostnad av arbete och privatliv. De indoktrineras tills de inte längre existerar som självständigt tänkande individer.

Enligt avhopparen måste sextremisterna om och om igen repetera rörelsens grundläggande principer, som ska komma mekaniskt när de öppnar munnen.

När intervjun med avhopparen publiceras svarar Inna Sjevtjenko omgående att hon inte tänker dementera uppgifterna.

”Femen är inte ett gäng polare utan en militant grupp. Vi är inte enade för att ta några glas tillsammans utan för att slåss”, skriver hon. Enligt henne råder det en krigisk stämning inom rörelsen. Det finns en uttalad hierarki och den är nödvändig för att kunna genomföra protesterna.

”En Femenaktion är inte tillfället då man ska uttrycka sin individualitet”, förtydligar hon.

Dagen då vi är med uppmanar Inna Sjevtjenko träningslägrets deltagare att välja var sitt Femenslagord och turvis skrika det i varandras ansikten.

– Min fitta, mina regler! vrålar en kvinna.

Som alla i Femen vet hon att det är förbjudet att le eller posera under aktionerna eftersom detta kan uppfattas som att kvinnorna försöker vara gulliga och männen till lags.

Aktivisterna ska hålla händerna knutna och stå bredbent. Under tränings­lägret går en ledare från högkvarteret runt och sparkar på de fötter som inte är tillräckligt långt isär. Inna Sjevtjenko tittar sig kritiskt omkring.

– Era ansikten är avslappnade. Det är viktigt att ni är aggressiva, visa er ilska i ansiktet. Skrik slagord och spänn blicken i motståndarna. Låt dem förstå att ni inte är snälla flickor som är här för att leka eller behaga. De har haft roligt med oss så länge, uttryck all ilska ni har! eldar hon på.

Lägerdeltagarna försöker på nytt men Inna Sjevtjenko är inte nöjd:

– En del av er skrek inte. Det är inte så många kvinnor som lyckas skrika direkt, vi är vana vid att hålla munnen stängd och vaginan öppen. Vilka av er såg ingen ilska hos sin partner? frågar hon.

– Hon skrek inte, pekar en av aktivisterna som har suttit fängslad i Tunisien.

Allas blickar vänds mot 34-åriga Morgana från Belgien, som uppmanas att ensam vråla ut sin ilska. Morgana tar sats och belönas med applåder. Hon säger efteråt att det inte kommer sig naturligt för henne att visa ilska:

– Jag var nog mer rädd än arg som barn. Om jag försöker nå min ilska kommer jag alltid åt min sorg.

Morganas medsyster, 24-åriga Julka Szymanska från Nederländerna, hävdar att det är just detta som de som kritiserar proteströrelsen ur ett teoretiskt, feministiskt perspektiv missar.

– Femen visar unga kvinnor att de inte måste vara undergivna. Femen befullmäktigar dem och ger dem självuppskattning, säger hon.

Efter lunch talar Inna Sjevtjenko om vad som händer när polisen anländer till en aktionsplats.

– Jag tror att ni alla vet att ni förr eller senare kommer att bli arresterade. Vi slåss inte, men vi försöker stanna kvar så länge som möjligt. Låt kroppen smälta ned på marken. Sök kamerorna. Fem kameror är viktigare än 50 människor för bakom kamerorna finns 50 000 tittare, säger hon.

En av kvinnorna som sitter på golvet i ringen runt Sjevtjenko reser sig och sträcker fram sin mobil.

– Femen har kommit till Kina!

Skärmen visar ett Youtubeklipp från en barbröstad protest i Peking. Filmen får det som Ksenia Tjernysjova, Femen Québecs ledare, nyss har sagt att framstå som ett omen:

– Du vet aldrig vem som kommer att resa sig upp härnäst. Kanske gör en flicka i Kina en aktion i morgon därför att hon har blivit inspirerad. De styrande är rädda för sådant, de kan inte kontrollera det.

Ksenia Tjernysjova föddes i Ukraina men flyttade till Kanada med sina föräldrar tre år gammal. När Inna Sjevtjenko sågade ned träkorset i Kyiv höll Ksenia Tjernysjova, som var på besök hos sina europeiska släktingar, i säkerhetslinan. Hemma i Kanada har hon en son på 1,5 år och arbetar som skådespelare.

– Jag är inte en knasig person. Toplessaktivism är bara en kampmetod, säger hon.

I framtiden tror Ksenia Tjernysjova att Femen måste utvecklas, kanske genom att verksamheten delas in i en aktivismfalang och en teoretisk falang. Det behövs mer strategi, mer samarbete med intellektuella kretsar. I sin nuvarande form har rörelsen varken tillräckligt med pengar eller kapacitet.

– Feministerna i demokratiska länder gör ett bra jobb men ingen pratar om dem. Vi skapar oväsen men vi vet inte alltid hur vi ska utnyttja makten, säger hon.

Paris, 22 april 2014

Inna Sjevtjenko tittar på klockan.

– Tjejer, kom ihåg att stoppa id-kortet i trosorna och stäng jackorna så de inte ser era slagord. Om fem minuter går vi.

Målet är femstjärniga La Maison des centraliens, hotellet där Front Nationals ledare Marine Le Pen i dag inleder partiets EU-valkampanj. Snart väntar ett 30-tal journalister i Paris gyllene triangel mellan paradgatan Champs-Élysées, Avenue Montaigne, Grand palais och Place de la Concorde.

– Jag fick ett sms från Inna, svarar nyhetsbyrån Reuters fotograf på frågan om hur han känner till aktionen.

Så hörs stöveltramp och sextremisterna marscherar runt gathörnet med stenansikten och gungande bröst. De formerar sig framför La Maison des centraliens med knytnävarna i luften. Balkongerna fylls snabbt på inifrån av Front Nationals sympatisörer.

Jennys halsmuskler är spända och rynkan mellan hennes ögonbryn har djupnat. Flera av kvinnorna på träningslägret har vittnat om en ambivalens inför aktionerna. De upplever Femen som något både väldigt skrämmande och något väldigt spännande.

Ett par polisbilar kommer sakta körande och ställer sig tvärs över gatan.

– Fascist epidemic. Marine, kom ut! ropar aktivisterna.

Efter att ha skapat ett avbrott i Marine Le Pens presskonferens marscherar de därifrån. Någon har tagit högen med deras jackor så de går barbröstade mot Métron för att åka tillbaka till högkvarteret. Vid tunnelbanenedgången stoppas de av polis. Sextremisterna bildar kedja som de har lärt sig på träningslägret. De ställer sig i ring med ansiktena utåt, korsar benen med grannens och låser armarna med varandra bakom ryggarna.

En förbipasserande bilist tappar fokus på trafiken, kör in i fordonet framför och vinkas åt sidan av en road polis. En man i rosa skjorta går flinande och applåderande förbi.

Sedan händer inget på en lång stund. Så sätter en polis på sig handskarna. Journalisterna motas över till andra sidan gatan. Ett 30-tal poliser sluter in runt Femenringen.

– Skam! Arresterar ni oss stöder ni fascismen, skriker aktivisterna.

Tre piketbussar kör upp tätt mot trottoaren. Poliserna tar Inna Sjevtjenko först. Därefter kopplar de struptag på Jenny och drar loss henne ur ringen.

Piketbussarna kör i väg med aktivisterna. De tillbringar dagen utplacerade på olika häkten för observation innan de släpps med en påminnelse om lagens förbud mot sexuell exhibitionism. Den här gången slipper de åtal och böter.

Göteborg, 19 oktober 2014

Ett tag såg det ut som att Jenny skulle bli rikspolitiker. Miljöpartiet ville ha henne som riksdagsledamot och satte henne som fjärdenamn på sin Skånelista. Att Jenny hade hoppat av kommunpolitiken med buller och bång såg valberedningen inte som ett hinder. Men så tog Jenny och tre internationella Femenaktivister färjan till Gotland i Almedalsveckan. Under dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldts tal tjurrusade de mot landets regeringschef i vad tidningarna rubricerade som en bröstkupp.

Säkerhetspolisen hejdade aktionen på 25 sekunder. Jenny hann inte ens ta sig över avspärrningarna eller få av sig tröjan. Det blev ändå för mycket för Miljöpartiet. Skåneordföranden kallade aktionen för ett hot mot demokratin.

Partisekreteraren sade att Jenny måste ”ta avstånd från detta och bedyra att det aldrig kommer att hända igen”. Jenny blev tillsagd att välja mellan aktivism och riksdagskandidatur. Hon svarade:

”Jag är grön politiker i själ och hjärta. Jag är aktivist i själ och hjärta. Jag är både och. Rainbow-warrior.” Varpå hon överlät åt Miljöpartiet att välja om de ville ha henne eller inte.

Det ville de inte. Jenny fick betala för Almedalsaktionen med sin riksdags­kandidatur. Var den värd priset? Mediebevaknings- och medieanalysföretaget Retriever har tagit fram ett statistiskt facit.

Enligt detta genererade Femens aktion under Reinfeldts tal nära 350 artiklar de tre första dagarna. Aktivisternas syfte, att protestera mot gruvboomen och lobbyismen i världen med den planerade kalkbrytningen i gotländs­ka Ojnareskogen som exempel, framkom i knappt hälften av artiklarna.

När så skedde var det väldigt lite förklarande text. Detta till trots innebar aktionen att frågan fick mer uppmärksamhet än tidigare.

Retriever har även undersökt vilket eko bröstkuppen i Almedalen och Femens övriga aktioner har gett i sociala medier som Twitter. Där leder aktionerna till diskussioner om nakenheten och brösten, liksom ifrågasättanden om huruvida detta är feminism eller inte. Slagorden, alltså själva budskapet, faller oftast bort.

– Tillvägagångssättet gör att Femen får uppmärksamhet, det är inget snack om saken, men det skuggar budskapet som aktivisterna försöker få fram, sammanfattar Magnus Kjellberg på Retriever.

Folkpartistiska riksdagsledamoten och tidigare ordföranden för Liberala kvinnor, Birgitta Ohlsson, varnar för att det inte får bli en aktivism för aktivismens skull.

– Ibland visar Femens verksamhet en genomtänkt, solid, feministisk grund men aktionerna kan också tendera att slå över i effektsökeri, säger hon.

Birgitta Ohlsson tycker inte att det är fel att använda sig av radikala metoder för att utmana kyrkan, patriarkatet och staten. Att rusa mot en scen där statsministern håller tal är dock skrämmande och därmed hänsynslöst mot omgivningen, anser hon. Dessutom är det in­effektivt:

– Det är i mycket liten utsträckning spektakulära aktioner över en natt som har skapat den jämlikhet vi har i dag. Det är det långsiktiga arbete som feminister har utfört under decennier.

Hon önskar att journalisterna i större utsträckning skulle välja att göra reportage på riksdagsledamöterna som skriver motioner i samma fråga i tio år och får igenom lagar som innebär enorma förändringar för hundratusentals människor.

– Men det är inte lika medialt sexigt som det här spektakulära sättet med nakna bröst, även om jag kan tycka att det är ett väldigt stereotypt och traditionellt samhällsideal som Femen reproducerar genom sin aktivism. Kvinnor får uppmärksamhet för sina kroppar och inte för sina tankar, säger hon.

Varför 25 sekunders glimt av nakna bröst i Visby fick mer medial uppmärksamhet än de 600 personer som demonstrationstågade genom staden i samma syfte samma dag vet Jesper Strömbäck, som är professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet:

– Därför att det är så enkelt att rapportera om. Och så bildmässigt. Och därför att det väcker och fångar människors uppmärksamhet, säger han.

Journalister är på ständig jakt efter sådant som är både viktigt och intressant. Nyheter ska vara legitima i så motto att de lever upp till seriösa, publicistiska ideal, men de ska också generera debatt, tryckningar och delningar. Det handlar om ekonomi.

– I takt med nedskärningarna på medie­marknaden letar man efter nyheter som är billiga och enkla att rapportera om eftersom det är större sannolikhet att det blir någonting av dem, säger Jesper Strömbäck.

Om landets statsminister kallar till presskonferens är det ganska säkert att hans budskap får uppmärksamhet. Men för grupper som saknar maktposition är grundregeln att de måste ta till spektakulära metoder för att bli uppmärksammade.

Bråkar de för mycket skruvar de dock ned strålkastarljuset. När något mister nyhetens behag tappar medierna snabbt intresset. Och att använda den nakna kroppen som plakat är en fin balansgång:

– Gör man det på fel sätt upplevs det som kvinnoförnedrande, sexistiskt och negativt. Nakenhet attraherar blicken och är kittlande men inte oproblematiskt, säger Jesper Strömbäck.

Ett kvartal har gått sedan aktionen i Almedalen. Femen har betalat sina dagsböter för förargelseväckande beteende. Utifrån sett är det inte glasklart varför ”feminismens specialstyrka” valde att lägga pengar på att skicka tre aktivister från Frankrike och Spanien till Sverige för att protestera mot lobbyism, gruvboom och en planerad kalkbrytning på Gotland.

Hos Jenny personligen bottnar protesten i ett starkt miljöengagemang. Men hon menar att frågan även ligger i linje med Femens ideal.

– Vårt fokus är inte miljöaktivism utan att storföretag och lobbyister kör över små människors rättigheter. Gruvföretagen har ödelagt enorma naturområden och flera generationer människors liv utan att ta ansvar, säger hon.

När så sker anser hon att ändamålet helgar medlen:

– Politikerna i Almedalen tog inte upp Ojnareskogen i sina tal fast de stod mitt i landets största, prejudicerande miljörättsskandal. Målet för oss är att komma så nära de största makthavarna som möjligt och skapa debatt i frågor där debatten inte är tillräckligt stor.

Aktionens hela opinionseffekt tror Jenny kommer att visa sig först på längre sikt även om hon redan nu är nöjd med det genomslag som deras protest fick.

Att Femen skapade en kritisk situation när de gjorde så att säkerhetsvakterna tappade fokus på folkmassan och eventuella attentatsmän bemöter Jenny med motargumentet att situationen som gruvbolagen skapar runt om i världen är betydligt farligare för miljö och män­niskor.

När sommaren har övergått i höst planerar hon nästa aktion tillsammans med nya medlemmen Frida Andersson i Göteborg. Frida har kämpat för kvinnors rättigheter länge och i olika sammanhang men tycker sig först nu ha hittat rätt.

– Femen för kampen på ett sådant extremt sätt. De utmanar även normer inom feminismen. Därför gick jag med, säger hon.

Tidigt på söndagsmorgonen den 19 oktober anländer Jenny till Fridas lägenhet på Hisingen efter en nattlig bilresa genom landet. I rummet finns även Shohreh Jahanbin, en iranska som har gjort ett par aktioner för Femen sedan hon flyttade till Sverige.

– Min familj i Iran får utstå mycket trakasserier på grund av min aktivism. De är ledsna på mig för att jag gör så här farliga saker. Min far har velat döda mig. Han tycker att kvinnor ska stanna hemma, ge sin man sex och föda barn, säger hon.

Shohreh, Jenny och Frida sätter sig på knä på vardagsrumsgolvet bakom nedfällda persienner och skriver slagord på varandra. Snart ska de ge sig ut på stan och låtsas rekrytera folk till Islamiska staten, IS. Tanken är att göra en satirisk pastisch på den värvning i Göteborg som nyheterna har rapporterat om.

Regnet piskar över Göteborgs gator när aktivisterna skyndar mot spårvagnshållplatsen i kängor, knästrumpor och minikjolar. I händerna bär de svängda leksakssablar och plastpåsar med teaterblod.

De kliver ombord på den första spårvagnen som kommer in och ropar att alla som ansluter sig till IS i dag får var sin oskuld att våldta som belöning. En man med ljusbrun hy och mustasch ser illa berörd ut och en man med slätrakade, skära kinder protesterar:

– Hallå, vad håller ni på med? Det hjälper inte.

Vid nästa hållplats tar en kvinna i hijab sina två slöjbetäckta döttrar i lågstadieåldern i händerna och drar dem mot utgången.

– Kom, vi går av, skyndar hon på.

Mannen med mustaschen stannar kvar ombord. En ordväxling utspelar sig mellan Jenny och honom, varpå Jenny skriker ”shaitan” rakt in i hans ansikte. Det betyder ”satan” på arabiska och är en referens till IS syn på oliktänkande.

– Jag är muslim, så dra åt helvete! skriker mannen tillbaka.

När Jenny fortsätter med sitt ”shaitan” tillägger han:

– Tror du att jag inte slår dig för att du är kvinna?

Sedan frågar han rätt ut i spårvagnen:

– Hur kan Sverige tillåta det här? Vad är vitsen med det?

Jenny ställer sig bredbent och tar fram påsen med teaterblod. Mellan hennes fötter går Frida ned på knä. Jenny skenavrättar henne. Drar plastsabeln över hennes strupe och gör hål på påsen med rödfärg.

– Välkomna att skära halsen av otrogna. Våldta flickor och kvinnor! ropar hon.

– Nu stannar vi den här vagnen, meddelar spårvagnschauffören i högtalarna.

– Tror du på satan? provocerar Jenny mannen med mustaschen.

– Men håll käften och stick bara, bönar den slät­rakade.

Spårvagnen stannar och Femenaktivisterna ger sig ut på gatorna. Efter ett tag har de två poliser bakom sig. Sedan rullar ett par polisbilar upp. Trots att aktivisterna rekryterar och skenavrättar sig fram genom staden ingriper polisen inte så när som på att säga åt Jenny att inte göra utfall med sabeln.

– Det är bara en leksak, svarar hon.

– Folk vet inte det så behåll den för dig själv, okej? ber polisen.

I Nordstan samlas en folkmassa runt aktivisternas uppträdande. När de tre barbröstade, teaterblodiga kvinnorna har passerat genom den helgpackade gallerian tar de spårvagnen hem. De båda polisbilarna kör parallellt utmed rälsen under återfärden till Hisingen. När aktivisterna går av möter poliserna dem och tar deras personuppgifter. Mer myndighetsingripande än så blir det inte denna dag.

Inte heller i medierna gör händelsen särskilt stort avtryck. Expressen publicerar en bild med tillhörande artikel. P 4 Göteborg har ett inslag om en person som har känt obehag under demonstrationen och därför polisanmält kvinnorna för ofredande, alternativt förargelseväckande beteende.

För Shohreh Jahanbin blir konsekvenserna stora. Hon känner sig hotad efter att ha varit med i aktionen och stannar i lägenheten. När hon vågar sig ut efter fyra dagar för att handla kommer en man fram. ”Jag har letat efter var du bor och nu vet jag det”, säger han.

– Att leva aktivism handlar om att våga bli hotad, våga ta polisvåld och böter, våga förlora och våga sticka ut. En av huvudpoängerna med Femen är personlig transformation genom aktivism, konstaterar Jenny.

Själv är hon ifrågasatt och kritiserad. Hon har inget statusjobb i riksdagen och ingen fast inkomst. Men hon känner sig sann mot sig själv och lycklig och levande.

– Att jag inte är accepterad ens inom feminismen och Miljöpartiet, som är de rörelser jag känner mig mest hemma i, gör mig friare som person. Jag kan säga vad jag tycker utan att behöva tänka på om det passar någon annan, säger hon.

Via: dn.se

Short link: Copy - http://whoel.se/~UMhEZ$5YV